Prag är öltradition och förnyelse. Från klassikern U Fleku till nyetablerade U Dobrensky'ch är det inte mer än 800 meter, men det är en 500 år lång resa av smakpreferenser och estetik. I Prags ölvärld finns hela spektret.
Författarna är rutinerade Pragresenärer och ölfantaster, som känner den här kulturen utan och innan. Mellan klunkarna sätter de ölen och miljöerna i ett historiskt sammanhang. De tipsar också om 25 andra favoritkrogar i Prag som ölälskaren inte får missa.
Världen över dyker nya mikrobryggerier upp. Varje småstad ska ha ett, varje kvarterskrog och
varje igenbommad fabrikslokal är ett potentiellt husbryggeri. Småskaligt är vackert!
Också i Prag gör småbryggarna comeback. Under 40 år fanns här bara ett enda mikrobryggeri, förvisso det som ofta kallats världens äldsta: restaurangen U Fleku, som serverat sina gäster egenbryggt öl sedan 1499.
I skrivande stund finns runt 25 fungerande husbryggerier i Prag (ett par av dem brygger bara sporadiskt), och nästan allihop har tillkommit under 2010-talet. Det är en explosion! Strax före industrialiseringsvågen mot slutat av 1800-talet hade Prag 40 bryggerier. Fortsätter utvecklingen i denna hastighet så är vi där igen om bara några år. Ja, inte i 1800-talet. Det ska vi nog vara glada för. Men i antalet krogar där vi kan dricka öl som bryggts och lagrats på plats. Så vad hände? Vad gick fel? Vad som hände är ungefär samma sak som inträffade på andra platser: halvstora aktörer slog sig samman, skaffade fabriker, tjänade på stordriften och knockade så småningom ut småhandlarna. Vid förra sekelskiftet var de små Pragbryggerierna färre än tjugo. Efter första världskriget var de sex, efter nästa krig två. Men se det inte enbart som att det gick fel. En hel del gick i helt rätt riktning: med industrialiseringen säkrades kvalitetskontrollen. Man ska akta sig för att romantisera det småskaliga, hur vackert vi än tycker det ser ut. Inte alla småbryggare historien igenom har kunnat brygga gott öl. Långt ifrån alla av dagens småbryggare har en susning, för den delen.
Riktigt fel gick det däremot efter revolutionen 1989, då den dittills skyddade inhemska bryggerinäringen började efterliknaindustrierna i Väst. In med det "moderna". Väck med öppna jäskar. Se till att pastörisera, för att stabilisera och öka livslängden på ölet. Kapa i gengäld i lagringstid. Och se till att krögarna byter ut sin fatanläggning och börjar servera med hjälp av modernt kolsyretryck.
Tjeckien kom ifatt. Deras lageröl var på väg att bli lika trista som våra. Detta födde en reaktion, en hem- och småbryggartrend, den kom bara lite senare i Tjeckien än i andra länder där nöden varit
så mycket svårare: USA, Danmark, Sverige.
Reaktionen skapade mikrobryggerier: de första dök upp 1991, med tre nytillskott i själva Prag under 1990-talet. Två av dessa tre finns kvar. Men reaktionen ruskade så småningom liv också i de större
industrierna, där flera bryggare redan tagit nyligen avskaffade hantverksmetoder till heders. De stora imiterar de små uppstickarna, precis som i vida världen.
Småbryggarna producerar ale, ipa, stout och veteöl. Men framför allt gör de vad man gjort i den här delen av världen ända sedan den första pilsnern skapades i Plzen 1842: de brygger hantverksmässiga lageröl, gjorda med mjukt vatten, med hög maltdensitet och med humle.