Björn Larsson hittar en Shell-skylt i en buske. Han minns skylten från när han cyklade runt till bensinmackarna och bad om klistermärken. Men mötet med skylten ger honom en chock. Han känner inte igen skylten längre. Snäckan har stiliserats och plattats ut och den samhörighet han tidigare kände med snäckan finns inte längre.
Under de senaste 100 åren har det funnits inte mindre än 10 olika officiella Shell-märken, och för varje ny generation har snäckan på märket blivit plattare och mer anonym. Varför byter förtagen sina logotyper så ofta?
Hur ser egentligen kopplingen ut mellan reklamen och företagens egentliga verksamhet? Popkonstnärer som Andy Warhol och Jasper Johns mixade företagens produkter och populärkulturens uttryck. De problematiserade reklamens budskap om evigt liv. Regissören Jean-Luc Godard citerade och kodade om bensinbolagens skyltar i sina sextiotalsfilmer och förändrade skyltarnas budskap. Graffitikonstnärerna kopierade företagens logotype-stilar vilket underminerade den validitet som företagen tillskrivit sig själva och sina produkter.
Björn Larsson älskar bensin. Han häller den i tanken, drar in den förföriska doften genom näsborrarna i långa andetag och plötsligt blir allt som förvandlat. Världen blir mindre till följd av bensinens välsignelser. Synfältet krymper. Vägen blir smalare och han känner hur ruset tilltar för varje sekund. Han målar fler och fler snäckor och han tycker till slut att de beskriver en slags ständig framåtrörelse. En känsla av äkthet som påminner om den där känslan som han hade för längesedan, på den tiden när en logotyp kunde beskriva en överenskommelse. Åtminstone för ett ögonblick.